för att förstå mig...
finns många mörka händelser i mitt liv som har påverkat mig.
och som tyvärr gör det fortfarande vid speciella tidpunkter.
värst av allt är att jag inte finner någon tröst någonstans.
mina vänner förstår inte vad som är fel med mig.... och jag vill inte berätta.
jag skäms, skäms för något som inte är något att skämmas för,
7 februari - ett helvetes datum
2004 - våldtäkt el. som en del skulle säga det. frivilligt.
men nej, det var inte frivilligt. jag var ej vid medvetandet.
han utnyttjade mig och enligt lag så är det våldtäkt och så känns det oxå.
2005 - överfall, exakt ett år efter. när allt precis börjat bli bra.
såren rivs upp fortare än vad överfallet är över.
tårar som aldrig slutar rinna, skamsenhet över mig.
kände mig så smutsig och äcklig.
de 2 värsta händelserna i hela mitt liv.
känns som att det är 10 år sen det skedde. fast det är det inte :(
det är 3 och 2 år sen. känns ju så långt bort.
och vf fick jag ingen hjälp igenom det?
vart var mina föräldrar när jag behövde dom som mest?
jo dom fanns här men inte gjorde dom något.
de resonerade nog som så att om jag ville ha hjälp skulle jag säga det.
men inte fan går man och säger "snälla hjälp mig" när man blivit våldtagen eller överfallen?
nej man stänger in sig! låter ingen komma nära! men om man kämpar så släpper
man tillslut in någon oavsett om man vill det eller ej?
inte undra på att jag mår så jävla illa som jag mår, när jag får stå på egna ben jämt.
usch, att jag ens kan skriva ner det. men vad ska man göra när man gett upp hoppet?
hoppet om att komma vidare i sitt liv. det hoppet slocknade för länge sen.
det jag mest undrar är egentligen om min omgivning någonsin märkt något.
märkt att jag mår så jävla illa som jag gör?
det känns inte som det.
så fort jag börjar må dåligt så åtar jag mig andras problem och stöttar andra.
för att slippa tänka på mina egna problem och glömma bort dom.
men vad händer den dagen jag är helt ensam?
och som tyvärr gör det fortfarande vid speciella tidpunkter.
värst av allt är att jag inte finner någon tröst någonstans.
mina vänner förstår inte vad som är fel med mig.... och jag vill inte berätta.
jag skäms, skäms för något som inte är något att skämmas för,
7 februari - ett helvetes datum
2004 - våldtäkt el. som en del skulle säga det. frivilligt.
men nej, det var inte frivilligt. jag var ej vid medvetandet.
han utnyttjade mig och enligt lag så är det våldtäkt och så känns det oxå.
2005 - överfall, exakt ett år efter. när allt precis börjat bli bra.
såren rivs upp fortare än vad överfallet är över.
tårar som aldrig slutar rinna, skamsenhet över mig.
kände mig så smutsig och äcklig.
de 2 värsta händelserna i hela mitt liv.
känns som att det är 10 år sen det skedde. fast det är det inte :(
det är 3 och 2 år sen. känns ju så långt bort.
och vf fick jag ingen hjälp igenom det?
vart var mina föräldrar när jag behövde dom som mest?
jo dom fanns här men inte gjorde dom något.
de resonerade nog som så att om jag ville ha hjälp skulle jag säga det.
men inte fan går man och säger "snälla hjälp mig" när man blivit våldtagen eller överfallen?
nej man stänger in sig! låter ingen komma nära! men om man kämpar så släpper
man tillslut in någon oavsett om man vill det eller ej?
inte undra på att jag mår så jävla illa som jag mår, när jag får stå på egna ben jämt.
usch, att jag ens kan skriva ner det. men vad ska man göra när man gett upp hoppet?
hoppet om att komma vidare i sitt liv. det hoppet slocknade för länge sen.
det jag mest undrar är egentligen om min omgivning någonsin märkt något.
märkt att jag mår så jävla illa som jag gör?
det känns inte som det.
så fort jag börjar må dåligt så åtar jag mig andras problem och stöttar andra.
för att slippa tänka på mina egna problem och glömma bort dom.
men vad händer den dagen jag är helt ensam?
Kommentarer
Trackback