bergodalbanehuvud eller nåt sånt

hur kan man må så fruktansvärt bra samtidigt som det känns som att man bara vill sjunka genom jorden?
man är lycklig och glad men samtidigt så vill man bara dö?
känslor som man inte förstår sig på snurrar runt inom en.
men känner sig tom utan anledning. meningslös på något sätt.
som att man inte räcker till för omvärlden.
men samtidigt så är man fylld av en känsla som säger till en att man visst räcker till och duger.

vinterdeppig kanske? mörkt. kallt och trist överallt. inte mycket att göra.
promenader som utblir pga kyla som innan var något man glädjes åt.
ajja, vad felet är vet jag inte. men när snön lättar och vårsolen kommer så lättar nog den tunga känslan...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback