ett efterlängtat brev på posten.
idag kom det som jag väntat på sedan mitten av januari.
min kallelse till förhör hos farbror blå.
efter detta kanske jag äntligen kan börja lägga mycket bakom mig för gott.
skulle vara skönt att bli av med det man bär inom sig medvetet.
om förhöret går bra så blir det nog rätten och efter det äntligen ett avslut.
både på pappret och för själen.
att det inte kan bli tisdag nu!
jag tycker jag har väntat länge nog nu...
min kallelse till förhör hos farbror blå.
efter detta kanske jag äntligen kan börja lägga mycket bakom mig för gott.
skulle vara skönt att bli av med det man bär inom sig medvetet.
om förhöret går bra så blir det nog rätten och efter det äntligen ett avslut.
både på pappret och för själen.
att det inte kan bli tisdag nu!
jag tycker jag har väntat länge nog nu...
ny dag, nya saker att ta hand om
fan vad less men blir på saker och ting ibland.
idag är en sån där dag då jag inte vet varken ut eller in.
tankarna åker runt i huvudet som en tvättmaskin som ständigt står på centrifugering.
känns som att mitt liv blivit ointressant på något sätt. men vet inte varför.
19 år och vet inte vad hon vill. låter inte så bra enligt mig.
har mycket i mitt liv att räta ut och mkt tankar att sortera ut.,
så småningom kommer det nog ordna sig - precis som som min mormor alltid säger till mig.
// Annie
idag är en sån där dag då jag inte vet varken ut eller in.
tankarna åker runt i huvudet som en tvättmaskin som ständigt står på centrifugering.
känns som att mitt liv blivit ointressant på något sätt. men vet inte varför.
19 år och vet inte vad hon vill. låter inte så bra enligt mig.
har mycket i mitt liv att räta ut och mkt tankar att sortera ut.,
så småningom kommer det nog ordna sig - precis som som min mormor alltid säger till mig.
// Annie
23 timmar
tiden går fort när man har roligt - eller?
fy fasen vilken skitdag jag haft.
nu när jag har talförbud börjar jag få värsta sympatin öfr de som är stumma :/
nu är de "bara" 49 timmar kvar på mitt talförbud - längtar som faaaaaan.
gjorde mitt jägarexamensprov idag - oförberedd som vanligt.
fick 27 fel ;D haha man får endast ha 10 fel som högst för att bli godkänd xD
fy fasen vilken skitdag jag haft.
nu när jag har talförbud börjar jag få värsta sympatin öfr de som är stumma :/
nu är de "bara" 49 timmar kvar på mitt talförbud - längtar som faaaaaan.
gjorde mitt jägarexamensprov idag - oförberedd som vanligt.
fick 27 fel ;D haha man får endast ha 10 fel som högst för att bli godkänd xD
läkarbesök
denna veckan har då inte varit min vecka :(
måndagen började pissigt med glömda träningskläder m.m.
enda ljuspunkten var att kolmården ringde och sa att jag var välkommen på intervju.
sen jobbade jag och lyckades tappa rösten på jobbet.
tisdagen - fortfarande cpröst. dock inte ont.
onsdag - bodaborg med knappt nån röst.
och sen idag då - vaknade med lika hes röst som dagarna innan så jag ringde läkaren
fick tid kl.14 i åby så va bara att åka dit då :/
diagnosen blev : virus på stämbanden.
behandlingen är : talförbud tills på söndag(!)
hur fan ska det gå :S jag som ska på dop på lördag o träffa massa folk :/
åååh hatar det här :(
måste hitta ett sött litet anteckningsblock jag kan skriva det jag vill säga till folk i :(
måndagen började pissigt med glömda träningskläder m.m.
enda ljuspunkten var att kolmården ringde och sa att jag var välkommen på intervju.
sen jobbade jag och lyckades tappa rösten på jobbet.
tisdagen - fortfarande cpröst. dock inte ont.
onsdag - bodaborg med knappt nån röst.
och sen idag då - vaknade med lika hes röst som dagarna innan så jag ringde läkaren
fick tid kl.14 i åby så va bara att åka dit då :/
diagnosen blev : virus på stämbanden.
behandlingen är : talförbud tills på söndag(!)
hur fan ska det gå :S jag som ska på dop på lördag o träffa massa folk :/
åååh hatar det här :(
måste hitta ett sött litet anteckningsblock jag kan skriva det jag vill säga till folk i :(
trökhelg
uschamej, kan man ha det tråkigare?
jag har inte ens klätt på mig ordentliga kläder sen i jag vaknade i fredags morse.
har inte ork för nåt och känner mig något otroligt ensammen denna helg.
och snart är lovet slut oxå :/ fan kan de bli värre :S
ska jobba 20 timmar nästa vecka sammanlagt :/
kalendern denna vecka :
mån : träning 8:15 - 9:00
skolan 10:10 - 15:50
tis : skola 8:20 - 15:50 - träffa vargarna
jobb 16:45 - 21:00
ons : träning 8:30 - 9:15
skola 10:10 - 15:50
jobb 16:45 - 21:00
tors: skola 8.20 - 15:50
plugga till prov - usch för det
fre: skola 8:20 - 14:00 -prov
lör: jobb 12:00 - 18:00
sön: jobb 14:00 - 20:00
helt fullspäckat :/
jag har inte ens klätt på mig ordentliga kläder sen i jag vaknade i fredags morse.
har inte ork för nåt och känner mig något otroligt ensammen denna helg.
och snart är lovet slut oxå :/ fan kan de bli värre :S
ska jobba 20 timmar nästa vecka sammanlagt :/
kalendern denna vecka :
mån : träning 8:15 - 9:00
skolan 10:10 - 15:50
tis : skola 8:20 - 15:50 - träffa vargarna
jobb 16:45 - 21:00
ons : träning 8:30 - 9:15
skola 10:10 - 15:50
jobb 16:45 - 21:00
tors: skola 8.20 - 15:50
fre: skola 8:20 - 14:00 -
lör: jobb 12:00 - 18:00
sön: jobb 14:00 - 20:00
helt fullspäckat :/
för att förstå mig...
finns många mörka händelser i mitt liv som har påverkat mig.
och som tyvärr gör det fortfarande vid speciella tidpunkter.
värst av allt är att jag inte finner någon tröst någonstans.
mina vänner förstår inte vad som är fel med mig.... och jag vill inte berätta.
jag skäms, skäms för något som inte är något att skämmas för,
7 februari - ett helvetes datum
2004 - våldtäkt el. som en del skulle säga det. frivilligt.
men nej, det var inte frivilligt. jag var ej vid medvetandet.
han utnyttjade mig och enligt lag så är det våldtäkt och så känns det oxå.
2005 - överfall, exakt ett år efter. när allt precis börjat bli bra.
såren rivs upp fortare än vad överfallet är över.
tårar som aldrig slutar rinna, skamsenhet över mig.
kände mig så smutsig och äcklig.
de 2 värsta händelserna i hela mitt liv.
känns som att det är 10 år sen det skedde. fast det är det inte :(
det är 3 och 2 år sen. känns ju så långt bort.
och vf fick jag ingen hjälp igenom det?
vart var mina föräldrar när jag behövde dom som mest?
jo dom fanns här men inte gjorde dom något.
de resonerade nog som så att om jag ville ha hjälp skulle jag säga det.
men inte fan går man och säger "snälla hjälp mig" när man blivit våldtagen eller överfallen?
nej man stänger in sig! låter ingen komma nära! men om man kämpar så släpper
man tillslut in någon oavsett om man vill det eller ej?
inte undra på att jag mår så jävla illa som jag mår, när jag får stå på egna ben jämt.
usch, att jag ens kan skriva ner det. men vad ska man göra när man gett upp hoppet?
hoppet om att komma vidare i sitt liv. det hoppet slocknade för länge sen.
det jag mest undrar är egentligen om min omgivning någonsin märkt något.
märkt att jag mår så jävla illa som jag gör?
det känns inte som det.
så fort jag börjar må dåligt så åtar jag mig andras problem och stöttar andra.
för att slippa tänka på mina egna problem och glömma bort dom.
men vad händer den dagen jag är helt ensam?
och som tyvärr gör det fortfarande vid speciella tidpunkter.
värst av allt är att jag inte finner någon tröst någonstans.
mina vänner förstår inte vad som är fel med mig.... och jag vill inte berätta.
jag skäms, skäms för något som inte är något att skämmas för,
7 februari - ett helvetes datum
2004 - våldtäkt el. som en del skulle säga det. frivilligt.
men nej, det var inte frivilligt. jag var ej vid medvetandet.
han utnyttjade mig och enligt lag så är det våldtäkt och så känns det oxå.
2005 - överfall, exakt ett år efter. när allt precis börjat bli bra.
såren rivs upp fortare än vad överfallet är över.
tårar som aldrig slutar rinna, skamsenhet över mig.
kände mig så smutsig och äcklig.
de 2 värsta händelserna i hela mitt liv.
känns som att det är 10 år sen det skedde. fast det är det inte :(
det är 3 och 2 år sen. känns ju så långt bort.
och vf fick jag ingen hjälp igenom det?
vart var mina föräldrar när jag behövde dom som mest?
jo dom fanns här men inte gjorde dom något.
de resonerade nog som så att om jag ville ha hjälp skulle jag säga det.
men inte fan går man och säger "snälla hjälp mig" när man blivit våldtagen eller överfallen?
nej man stänger in sig! låter ingen komma nära! men om man kämpar så släpper
man tillslut in någon oavsett om man vill det eller ej?
inte undra på att jag mår så jävla illa som jag mår, när jag får stå på egna ben jämt.
usch, att jag ens kan skriva ner det. men vad ska man göra när man gett upp hoppet?
hoppet om att komma vidare i sitt liv. det hoppet slocknade för länge sen.
det jag mest undrar är egentligen om min omgivning någonsin märkt något.
märkt att jag mår så jävla illa som jag gör?
det känns inte som det.
så fort jag börjar må dåligt så åtar jag mig andras problem och stöttar andra.
för att slippa tänka på mina egna problem och glömma bort dom.
men vad händer den dagen jag är helt ensam?