Stocke

kärlek är så jävla svårt.
jag älskar S och jag hoppas han älskar mig.
men hur ska man betee sig och säga när man inte får någon respons.
all fysik kontakt är bortblåst och om vi skulle nudda varandra verkar han besvärad.
prat är en bristvara i vårt hem om man nu ens kan kalla det vårt hem längre...
jag är en känslomässigt nervvrak som inte vet vart jag ska placera alla mina tankar.

jag gråter i hemlighet och förutspår som vanligt det värsta.
men vad gör man egentligen när man fått höra så mkt som man aldrig trodde man skulle få höra?
vad ska jag fokusera på nu egentligen? att försöka rädda det jag älskar?
strunta i det och låta det lösa sig självt? isolera mig i jobbet för att slippa känna av hur jag verkligen känner?

igår ville jag inte ens hem. jag ville bara gräva ner mig i ett djupt hål och stanna där tills allt är bra.

vad tusen ska man ta sig till när ens perfekta idyll liv vänds upp och ner???